Det har varit ett jäkla rabalder om Katrin Zytomierska i media och bloggar sista tiden. Hennes medverkan i Idol, hennes uttalanden, sparken från TV4 och slutligen ursäkten till Birro. Det har stötts och blötts överallt, så det tänker inte jag göra här. Däremot tänker jag skriva lite om företeelsen Katrin Z och andra representerar. Där det är ok att bete sig illa eller rentav av bedriva mobbing och förklara det hela med ”jag står för mina åsikter”. Eller den ännu snyggare frasen ”jag är i alla fall ärlig”.

Genom åren har jag stött på ett antal sådana människor. De som slänger ur sig vilka elakheter som helst, och när omgivningen reagerar negativt så utbrister människan med ett förvånat tonfall ”Men vaddå...jag var ju bara ärlig”.

Jag kan inte låta bli att undra vad som driver sådana personer. Är det brist på social kompetens? Har livet behandlat dem illa så de njuter av att trycka till andra? Eller är det gamla skolmobbare som aldrig fattat att det faktiskt inte tufft att mobbas?

Jag säger inte att det är fel att stå för sina åsikter. Eller att vara ärlig, men måste man alltid vara det till vilket pris som helst? Det finns väldigt mycket saker i livet man kan ha åsikter om helt öppet utan att ägna sig åt personliga påhopp.

Det finns personer med diagnoser som har väldigt svårt att ta till ”vita lögner” för att inte såra andra. De förstår helt enkelt inte att de förolämpar andra med sin ärlighet. Min lilla Filuren är exempel på det. Det där med sociala koder är svårt och obegripligt. Tycker han något så säger han det rakt ut. När vi är hemma är det ok, jag känner ju honom. Men det har blivit lite pinsamma situationer i sociala sammanhang ibland. För honom är det verkligen ärlighet och inte elakhet.

Men han har autism, det är hans ursäkt. Vad har alla andra sanningssägare för ursäkt? Jag tror att nästa gång jag stöter på en sådan människa som ursäkter sina klumpiga elakheter med frasen ”jag är ju bara ärlig”, ska jag bemöta med frågan ”har du möjligen autism/asperger/adhd?”