...däremot så har jag ny blogg på Blogger. Välkommen till Osötad och naturligt bitter

Vi ses där! :-)

...det måste vara jag. När jag startade den här bloggen så kändes den som min lilla baby. Det var lust och entusiasm. Sen hände nåt. Den blev en energitjuv mellan skola, terminsprojekt, mammaansvar och socialt liv. Och som värsta gökmorsan lämnade jag min baby vind för våg.

Jag inser nu att jag gick in för den med fel förutsättningar. Jag ville göra en bra blogg för andra att läsa när jag istället borde använda bloggen för att det är så jäkla kul att skriva.

Så det är det jag ska göra i fortsättningen. Jag ska skriva här för att det är så vansinnigt kul, och fortsätta även om inte en jäkel läser :-)

Jag har saknat de underbara människor jag lärt känna via bloggen. Dags att skicka iväg lite meddelanden och göra bot.
I'm back!

Får inte jag firat nej. Min dotter har precis poserat i sina nya halloweendräkter hon sytt. Hon ska inte på EN halloweenfest, nej...hon ska halloweena både fredag och lördag. Jag är avundsjuuuuuuuk!!!

Men, jag kan trösta mig med de fina halloweenspökena jag har satt på hedersplatsen på min bokhylla. De fick jag av underbara whatthefuckdotcom då jag gissade hennes födelsedag :-)

Så här fint blev det:

Nåja, egentligen är jag 40+ student. Fast idag lånade jag ut min röst till en e-learningsproduktion, och enligt manus skulle jag vara 50+ hotellägare.

För alla som inte vet så pluggar jag sista året för att sedan förhoppningsvis få jobb som manusskrivare och producent inom webbaserat lärande. Nu är jag ute sista veckan på praktik uppe på ett e-learningsföretag, och det var de som behövde röster till en produktion. Det var riktigt kul och dagens höjdpunkt. Papperskorgen jag skrev om kom på en bra andraplats :-)

Idag när jag som vanligt stressar iväg från praktiken för att hämta sonen på fritids fick jag syn på något som fick mig att stanna upp. Mariatorgets perrong stoltserade med en papperskorg som var utrustad som en strippa i Vegas. Den var draperad i lila och tigerrandigt tyg samt dekorerad med svart spets. Insidan var klädd i ett tjusigt rosa silkaktigt tyg. Alltså ingen papperskorg man vill slänga resterna av en varmkorv insmetad i ketchup.

Efter att ha slängt upp kameran och tagit några bilder kunde jag inte låta bli att undra: Vem har pimpat upp den här papperskorgen?

Jag ser framför mig ett gäng vänsterorienterade vegantjejer frän söder som vill göra stockholm vackrare.  Men skulle de verkligen välja tigerrandigt och lila? Och svarta spetsar? Nääääh....då skulle den säkert stoltsera med broderade blommor eller nåt (vaddå...jag har inga fördomar).

Ett gäng händiga transor kanske? Kan det vara svaret? Eller är det extragavanta stockholmsprofilen Nalle Knutsson som varit framme här och härjat med nål och tråd?

VEM STÅR BAKOM? JAG VILL VETA!

Papperskorgarnas svar på Betty Page finns på Mariatorgets T-station

Jag ramlade över en blogg av en händelse idag, och där fanns en utmaning jag inte kunde motstå. Den lät så här:

"Utmaningen lyder: Välj ett låtcitat, en textrad, dylikt, välj ett typsnitt, kreera. Man får inte använda färger utom vitt och svart. Man får endast använda typsnittets former. Man får inte använda sig av nån klämkäck bakgrundsbild eller något annat bildelement på något sätt alls. Endast typsnittet. Bara bokstäver."


Jag har ett rätt nördigt intresse för typsnitt. När jag hittar ett riktigt nytt snyggt typsnitt blir det som en liten förälskelse. Ja faktiskt så börjar hjärtat att slå en aningen snabbare och jag känner att jag bara måste ha det.

Nåja, här är mitt bidrag i utmaningen. Det är rader från temalåten till "True blood".

"Bad things" av Jace Everett

...och är inte klar. Men klockan är halv tre på natten, så det är dags att sova. Får fortsätta imorron kväll...

Natti-natti

Den här veckan är temat djur/djuriskt

Ikväll ska jag på förhandsvisning med tillhörande vinmingel.  Jag har ganska höga förväntningar på den här filmen, så det ska bli spännande. Vi får även träffa regissören. Kul kul :-)

Det här är beskrivningen av filmen:


Tyska dramat Die Welle, av flerfaldigt prisbelönade Gansel (Before the Fall), bygger på ett verkligt och omtalat experiment som ägde rum i en skolklass i Kalifornien 1967.

Till skillnad från Todd Strassers bästsäljande litterära skildring av händelserna på Cubberly High School i Palo Alto utspelar sig Gansels film i Tyskland. Den populäre gymnasieläraren Rainer Wenger (Jürgen Vogel) får i uppdrag att undervisa en veckolång projektkurs om autokrati. När eleverna i klassen självsäkert slår fast att en diktatur av Hitler-karaktär aldrig skulle kunna inträffa i dagens Tyskland inleder Wenger ett experiment.

För att lära eleverna hur totalitära krafter fungerar och ge dem en ökad förståelse för Tysklands egen historia grundar han rörelsen Die Welle (The Wave), där fascismens likformighet och disciplin skapar ordning, trygghet och gemenskap. Men vad som börjar som ett oskyldigt pedagogiskt rollspel urartar snart till en okontrollerbar rörelse vars vågor når långt utanför klassrummets väggar.

Jag ger en recension sen. Premiär på bio är 5 december.

Det har varit ett jäkla rabalder om Katrin Zytomierska i media och bloggar sista tiden. Hennes medverkan i Idol, hennes uttalanden, sparken från TV4 och slutligen ursäkten till Birro. Det har stötts och blötts överallt, så det tänker inte jag göra här. Däremot tänker jag skriva lite om företeelsen Katrin Z och andra representerar. Där det är ok att bete sig illa eller rentav av bedriva mobbing och förklara det hela med ”jag står för mina åsikter”. Eller den ännu snyggare frasen ”jag är i alla fall ärlig”.

Genom åren har jag stött på ett antal sådana människor. De som slänger ur sig vilka elakheter som helst, och när omgivningen reagerar negativt så utbrister människan med ett förvånat tonfall ”Men vaddå...jag var ju bara ärlig”.

Jag kan inte låta bli att undra vad som driver sådana personer. Är det brist på social kompetens? Har livet behandlat dem illa så de njuter av att trycka till andra? Eller är det gamla skolmobbare som aldrig fattat att det faktiskt inte tufft att mobbas?

Jag säger inte att det är fel att stå för sina åsikter. Eller att vara ärlig, men måste man alltid vara det till vilket pris som helst? Det finns väldigt mycket saker i livet man kan ha åsikter om helt öppet utan att ägna sig åt personliga påhopp.

Det finns personer med diagnoser som har väldigt svårt att ta till ”vita lögner” för att inte såra andra. De förstår helt enkelt inte att de förolämpar andra med sin ärlighet. Min lilla Filuren är exempel på det. Det där med sociala koder är svårt och obegripligt. Tycker han något så säger han det rakt ut. När vi är hemma är det ok, jag känner ju honom. Men det har blivit lite pinsamma situationer i sociala sammanhang ibland. För honom är det verkligen ärlighet och inte elakhet.

Men han har autism, det är hans ursäkt. Vad har alla andra sanningssägare för ursäkt? Jag tror att nästa gång jag stöter på en sådan människa som ursäkter sina klumpiga elakheter med frasen ”jag är ju bara ärlig”, ska jag bemöta med frågan ”har du möjligen autism/asperger/adhd?”

Föräldrar över hela USA rasar nu mot leksakstillverkarna Fisher-Price och Mattel. Deras dockor "The Little Mummy Real Loving Baby Cuddle and Coo Doll" påstas säga "Islam is the light". Det finns även de som hävdar att dockan säger "Satan is king".

Leksakstillverkarna förnekar bestämt att en muslimsk arbetare har meckat med dockans ljudbox.

Vad tycker ni själva? Är det en Bin Ladin-docka som skapats?

Att vara student idag ger ingen lyxtillvaro direkt. Det funkar väl om man är 18 och bor hemma hos päronen, men att vara förälder, singel, ha egen bostad och samtidigt vara student är en ekvation som inte går helt ihop.

Men ibland finns det stunder då jag plötsligt kan unna mig lite extra. Igår var jag faktiskt och shoppade saker till mig själv. Det händer inte allt för ofta nu för tiden, och jag erkänner att det mestadels berodde på mina generösa föräldrar. Så  nu ska jag göra som alla 17-åriga modebloggare och blogga om mina nya kläder och andra ytliga saker som är totalt ointressant för någon annan än mig själv :-)

Jag köpte fina, svarta stövlar med långt skaft i en affär på Hornsgatan. Och tro det eller ej, det är första gången i mitt 42-åriga liv jag äger ett par långa stövlar. När jag kom hem och visade upp dem för min totalt skotokiga dotter sniffade hon upp dem och utbrast: "Åhhhh....det finns inget som slår doften av ett par nya skor och stövlar!". Jag var tvungen att ta ett litet sniff själv då, och jo...det luktade gott :-)

Jag köpte också en röd kort ullkjol på Åhlens. Ett fynd för 299 spänn. Nästa vecka ska jag ut på ett på par mingel, jag kommer att känna mig som en där MILF (tänker inte förklara, slå upp det).

Ikväll har jag softat hemma med min son. Jag lagade middag som till och med föll honom i smaken. Helstekt fläskfilé med rosmarin och rotfruktsgratäng. Rosmarinen tog jag färsk från balkongen. Gratängen blev så där perfekt krämig. Hemligheten är att man inte ska lägga allt i en form och in i ugnen. Ner i en kastrull och koka rotfrukterna och potatisen i grädd-mjölkblandningen tills det blir mjukt, sen in i ugnen sådär en kvart. När man kokar potatisen först lösgörs stärkelsen så att det inte blir vattnigt.

Det hade ju varit perfekt med en Rioja till det, men det blev Cola light. En av mina stora laster, så det funkade det med.






Helgen kommer att avslutas med en trevlig fika med andra mammor från autismforum från allforforaldrar.se imorron. Kanske följer även en ny bekant från bloggosfären med också. Trevligt :-)













Min middag ikväll

Då jag tog mitt dagliga besök på bloggen whatthefuckdotcom läste jag ett inlägg hon hade skrivit om en krönika i Aftonbladet. Krönikan finns här.

Aftonbladets Anna Ekelund önskar sig ett barn med Downs syndrom. Eller "Downies" som hon kärleksfullt kallar dem. Hon har blivit provocerad av människor som säger ”det spelar ingen roll vilket kön det blir, bara barnet är friskt” .

Jag förstår vad Anna Ekelund försöker göra. Jag förstår att hon har bra intentioner och att hon vill slå ett slag för personer med funktionshinder. Men oj vad fel och naivt det blir!

Självklart har hon rätt i att DS inte är en sjukdom. DS är en utvecklingsstörning orsakad av en kromosonrubbning. Däremot vad hon inte nämner är att personer med DS ofta får andra, mer allvarliga tillstånd. Missbildningar i hjärtat är vanligt och kräver ofta upprepade operationer.

Saxat ur Nationalencyklopedins fakta om Downs syndrom:

"Inre missbildningar är vanliga, särskilt i hjärta och mag-tarmkanal. Vidare förekommer leukemi och hormonella rubbningar t.ex. i sköldkörtel och i bisköldkörtlar. DS kan ge tidigt åldrande"

"De vid DS förekommande hjärtmissbildningarna kan leda till försämrad cirkulation i hjärnan och till blodproppar, vilket i sin tur kan ge hjärnskador (infarkter). Nedsatt motståndskraft mot infektioner ökar också risken för infektioner i hjärnan och andra organ. Dessa komplikationer kan vanligen förebyggas genom olika medicinska åtgärder."

Som mamma till en son med funktionshinder blir jag inte arg eller provocerad av denna krönika, men däremot undrar jag lite hur det står till i huvudet på Anna Ekelund.

Ett barn med särskilda behov är ingen udda accessoar man skaffar för att sticka ut från mängden. Det är inget sätt att skaffa sig en identitet. Anna E säger att : ”Lyckade barn” har blivit en måttstock på föräldrarnas framgång. Att det inte finns någon status i att ha ett handikappat barn blir en befrielse i sig."

Nej Anna, det är ingen befrielse att ha ett "handikappat barn", eller barn med funktionshinder som det är mer korrekt att säga idag. Missuppfatta mig inte, jag älskar min son till döds. Han berikar mitt liv varje dag. Tack vare honom har jag blivit mer tålmodig och ödmjuk. Varje framsteg han har tagit har gjort mig oerhört stolt. Jag har lärt mig att inte ta den "naturliga utvecklingen" för given.

Men med denna stolthet och kärlek finns det också oro. Kommer han att bli retad i skolan? Kommer han någonsin att klara ett eget boende? Ett jobb? Hitta kärleken?

Skulle det komma någon och erbjuda en kur för autism skulle jag ta den direkt. Inte för min egen skull, jag älskar min son precis som han är och tycker han är fantastisk. Inte trots sin autism, men också mycket på grund av den. Men för hans skull. För hans möjlighet att leva ett vanligt liv med studier, jobb, vänner, glädje, sorg och kärlek.

Anna Ekelund tycker att det vanliga livet är överskattad och kallar det att ha "lyckade barn". Det finns ingen garanti som säger att normala "friska" barn lyckas i livet, men dem har ta mig fan så mycket bättre chans! Att som förälder välja bort det innan ens spermien har träffat ägget går bortom all förnuft!

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Anna Ekelund, Downs syndrom

För nån vecka sen hade den enimenta bloggaren whaththefuckdotcom en tävling. Utmaningen var att gissa hennes födelsedag och priset var ett par söta halloweenspöken. Ledtråden var stjärntecknet våg och tvåsiffrigt nummer.

Börjar undra om jag är lite synsk. Datumet 15 oktober dök upp i skallen och det var alldeles rätt. Så nu kommer ett par små gulliga spöken pryda sin plats här under halloween :-)

Men innan ni börjar jämföra mig med Saida (ni som är över 35 kommer kanske ihåg spalten "fråga Saida" i nån damblaska för typ 100 år sen) och frågar mig om förlorade mobiltelefoner, bortsprungna hundar och varför killen/tjejen ni spenderade natten med i lördags inte ringer, så glöm det.  Jag kan inte ens hitta mina solglasögon när de sitter i pannan.

Och alla ni bittra och avundsjuka som inte vann, jag lovar att lägga upp en bild när de står och pryder min hylla här hemma ;-)



OBS! Har redigerat lite i texten. Sent igår skrev jag Aida istället för Saida som det självklart skulle vara. Lite tillfälligt hjärnsläpp. Tack AnnaKK för påpekandet :-)

Idag lämnade jag den sjuka sonen hos den sjuka stora dottern och gick några ärenden på söder. På väg hem i Södermalmsallén var ett av de stora träden helt avbrutet i två delar. Jag tittade förbryllat ett tag. Jag hade gått förbi den platsen ett par timmar tidigare och inte sett något, det måste ha skett sent på eftermiddagen idag.

Trädet var stort och helt friskt inuti, inte murket alls. Det hade inte stormat, blixten hade knappast slagit ner och allén är bilfri så ingen kunde ha krockat. Brevid mig stod det än gammal farbror och tittade,

Jag: "Vet du vad som hänt?"

Farbrorn: "Ingen som helst aning. Verkar mystiskt det här".

Det dök upp en medelålders kvinna. Hon såg med förvånade ögon på trädet.

Kvinnan: "Hur gick det här till? Jag var förbi här för två timmar sen, då var det helt".

Vi stod och diskuterade olika möjligheter. Kvinnan ratade att det skulle vara blixten. Det såg annorlunda ut hävdade hon. Dessutom hade det inte varit åskväder. När vi skildes åt var vi inte klokare någon av oss. Jag hade med mig kameran och tog några bilder.

Någon som ser bilderna och har en förklaring till Mysteriet med det brutna trädet i Södermalmsallén?











Läs även andra bloggares åsikter om Södermalm, konstigheter

Jaha, nu har man äntligen beslutat sig för att blogga. Inte för att jag tror någon kommer att hitta min lilla sida här av alla tusen och åter tusen svenska bloggsajter på nätet. Jag får väl anse den här sidan som personlig terapi eller nåt....

Jag tycker om att se mig själv som en kreativ och fantasifull person, men när jag skulle döpa bloggen så stod det helt still. Vad fan skulle den heta? Olika förslag dök upp i huvudet, men när jag googlade så var det redan flera bloggar med samma namn. Ok, min blogg kommer inte att bli den mest välbesökta, jag menar vem kan tävla med "Blondinbella"?. Men den skulle i alla fall heta något unikt.

Det vαr faktiskt min son Filuren som gav mig namnet. Jag antar att det låter kryptiskt, men det finns säkert konstigare namn på bloggar...

Så här gick det till:

Filuren, som har högfungerande autism och som senaste specialintresse är schack skulle förklara för mig om damen.

Filuren: "Du vet mamma, damen måste man vara mest rädd om".

Jag: "Mmm...jag vet".

Filuren: "Men du förstår, det är inte för att hon är av glas. Det är för att hon är mest värdefull".

Och då livet har gett några käftsmällar genom åren, och den här damen fortfarande är hel och okrossad fick det helt enkelt bli namnet. Och att jag inte kom på nåt annat förstås.